* Frost - Maggie Stiefvater
'' Sedan öppnade
jag ögonen och här
fanns bara Grace och jag
- Ingenting annat, bara Grace
och jag - hon som pressade ihop
läpparna som för att behålla min kyss
inom sig, och jag som höll ögonblicket
i händerna som en skör liten fågel''
När Grace var liten blev hon nedryckt från gungan i sin trädgård av vargarna. Hon minns inte mycket av händelsen. Hans gula ögon - de minns hon. Hon minns hur hon låg i snön, hon var så kall att hon inte orkade röra sig. Vargarna omgav henne. De slickade och bet i hennes kropp och kläder. Hon varken skrek eller kämpade. Hon låg bara i snön och lät vargarna bita i henne medans den gråa vinterhimlen förblev grå. Då kännde hon att en varg tryckte nosen mot hennes handflata och kind. Inte hotfullt, utan som för att trösta henne. Hans gula ögon minns hon. De som såg in i hennes medans de andra vargarna drog och slet i henne. Hon tittade in i de gula vackra ögonen, som på nära håll var strimmiga av alla nyanser mellan guld och hasselnötsbrunt. Hon ville inte att han skulle titta bort, minns hon. Och det gjorde han inte.
Sedan försvann han.
Men hans gula ögon - de minns hon.
Hon trodde aldrig att hon skulle få se dem igen.
Men hans gula ögon - de minns hon.
I åratal har Grace batraktat vargarna i skogen bakon huset. Speciellt en varg fascinerar henne - vargen som räddade livet på henne som barn.
Hennes varg.
Sam är den vargen, och några dyrbara månader varje sommar får han lov att vara människa innan frosten och vintern tvingar honom att förvandlas igen.
Ödet för dem båda samman och de kan snart inte leva utan varandra. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa och för att få stanna hos Grace.
Sam minns händelsen som inträffat för så länge sedan.
Hur de ryckte ner den lilla flickan från gungan i trädgården. Han såg det hända, men han stoppade det inte. Det hade varit en lång och kall vinter, minns han, och han minns att de allihop var utsvultna. Han minns hur de hukade omkring flickan. Han såg deras käftar färgas röda. Han stoppade det inte. Han hade hög rang i flocken, och kunde gått emellan. Men han stoppade det inte. Hon var så liten inför deras vildhet, inför flocken som ville byta hennes liv mot deras. Med en morrning och blottade tänder kastade han sig framåt. De gläfste åt honom, men den enda av dem som hade högre rang än han själv morrade för att ge honom stöd.Han minns hur han stod bredvid henne, och hur hon tomt stirrade upp mot himlen. Han minns hur han tryckte nosen mot hennes handflata. Sedan såg han hennes ögon.
Vakna. Levande.
Flickan mötte hans blick med fruktansvärd innerlighet.
Han backade, ryckade, och började skaka igen - men den här gången var det inte ursinne som ryckte i hans kropp.
Hennes ögon mot hans. Hennes blod på hans ansikte.
Han minns hur han slets itu, inifrån och utifrån.
Hennes liv.
Hans liv.
Han minns hur flocken drog sig bort och morrade åt honom. Han tyckte att hon var den vackraste flicka han någonsin hade sett. En blodig ängel i snön som flocken tänkte förgöra.
Han såg det. Han såg henne på ett sätt han aldrig hade sett någonting tidigare.
Och han stoppade det.
___________________________________________________________________________________
Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om boken. Den liknar faktiskt inte särskillt många andra böcker som jag läst - även om det inte låter så. Jag tror faktiskt att det än den första boken där man inte skulle vilja vara den övernaturliga varelsen. Vänder man sig till t.ex herrelös eller twilight, låter det ganska cool och rent av frestande att vara varulv eller vampyr. Men inte här! När de förvandlas till vargar genomgår de först enorm smärta, och sedan förlorar alla deras mänskliga hämningar när de förvandlas. De får bara vara mänskliga när det är varmt under sommaren, och det blir mindre och mindre tid verje år, tills ett år då de bara slutar förvandlas, och förblir vargar för alltid. Det är faktiskt framför allt det som boken går ut på. Det är Sams sista år som människa, och de skall försöka hitta ett botemedel. Därför är det väldigt sorligt att läsa slutet...
Men när det kommer till vad jag tycker om själva historien. Jag tycker att den var bra. Kanske inte riktigt på en ''fallen ängel'' nivå, men den är ändå inte lika långt nere som på en ''ett nytt liv på köpet''-nivå. Jag gillar att det inte är så att det återigen är så att killen med övernaturliga krafter gör allt han kan för att dölja sanningen från flickan som han älskar. Nej - Sam avslöjar sig direkt. Inte motvilligt, utan när han blir människa efter att ha blivit skjuten så tar han sig direkt hem till Graces hus, och Grace tar honom till sjukhuset. Så fort han får chansen att prata med Grace berättar han allt. Som sagt - Jag gillar det! :) jag vet inte riktigt om jag skall ge den 3.5 eller 4 poäng. Men det lutar mer åt en 4 är 3.5 faktiskt så... tja jag ger poängen 4/5 :)))
Kommentarer
Trackback
